Utdrag ur

spiralportens väktare av lise bidstrup

Översättning: Ebba Berg

Kwami satte sig frusen vid matbordet. Hennes farbror hade lagat middag. Äggkaka med potatis. Det var samma mat varje dag. Kwami var dödstrött på äggkaka och potatis. Farbrodern såg ogillande på henne när hon satte sig på stolen.
”Det tog lång tid.”
Kwami tog en liten portion på sin tallrik.
”Juntiva ville att jag skulle laga mat åt henne. Hon hade problem med den stora magen.”
Han nickade eftertänksamt.
”Jo, det är nära nu.”
Dubwe skyfflade nöjt in en stor sked äggklet i munnen.
”Ska hon ha barn igen?” frågade han utan att tugga först.
Ingen svarade. Dubwe la inte märke till det. Han växte mycket och hade en enorm aptit.
”Du gick inte förbi Atiea sedan?”
Kwamis hjärta hoppade över ett slag innan hon svarade. Hon visste mycket väl vart den frågan ledde.
”Joo … Hon hade fått brev från Uoni och jag har ju lovat att läsa för henne.”
Det gick ett ögonblick innan farbrodern svarade. Det kändes som flera timmar. Kwami visste mycket väl vad han skulle säga.
”Du tänker väl inte fortfarande på det där portväktartramset?”
Han gav henne en blick som tydligt visade att hon borde svara nej. Det skulle också ha varit det lättaste, men Kwami valde inte det lättaste.
”Det är vad jag vill, farbror. Jag vill bli portväktare. Det har jag alltid velat. Jag vet att det är meningen. Jag kan känna det. Hur kan du annars förklara den konstiga, kittlande känslan i mina händer? Du såg med egna ögon att jag hade röda prickar i två cirklar en morgon. Vad var det ett tecken på? Jag får snart ärren!”
Hennes farbror slog en näve i bordet så tallrikarna skramlade.
”Jag måste stoppa det, Kwami. Det går inte! Från och med nu får du inte träffa Atiea. Uonis alla äventyr förvrider huvudet på dig. Det är inget för dig. Du ska ta hand om din familj.”
Kwami visste inte hur hon skulle reagera. Hon hade aldrig blivit förbjuden att göra något förut och timmarna hon tillbringade hos Atiea var det bästa hon visste. Länge satt hon tyst och såg ner i bordet. Farbrodern tog henne under hakan och tvingade henne att se på honom.
”Hör du vad jag säger, Kwami? Det är slut med dina besök hos Atiea!”
En tår pressade sig fram i Kwamis ögonvrå, fastän hon kämpade emot. Hon nickade långsamt.
”Bra!” sa farbrodern. ”Då kanske vi kan börja lära dig att ta hand om hönsen på riktigt, nu när du har slagit alla fjolliga idéer om portväktare och äventyr ur tankarna. Ditt öde är att ta över hönsgården. Du måste lära dig att vara glad för det. Sämre öde kan man ha, Kwami.”
Han började äta igen. Kwami hade tappat aptiten.
Resten av kvällen släpade sig fram. Kwami gjorde sina ­plikter. Hon diskade de gamla plåttallrikarna. Hon sopade kring eldstaden och tände upp inför natten. Hon stängde in hönsen i det lilla huset så att räven inte skulle äta upp dem i skydd av mörkret.
Men hon var bara närvarande fysiskt. Tankarna virvlade omkring i hennes huvud. Hon var ledsen, arg och besviken samtidigt. Den enda ljusglimten i vardagen hade plötsligt tagits ifrån henne. Hon förstod inte hur hon skulle stå ut med att mocka hos hönsen om hon inte hade besöken hos Atiea att se fram emot. Hon var arg över att farbrodern inte insåg vad som var hennes riktiga framtid. Hon visste att han gjorde det han trodde var bäst för henne, men hon visste också att det var fel! Kwami kände djupt inom sig att hon skulle bli något annat. Hon visste att det var meningen att hon skulle bli portväktare. Hon tvivlade inte en sekund på att hon skulle få ärren. Det var bara frågan om när.
Hon var besviken över att hon inte hade fått två cirkelformade ärr i handflatorna ännu. Om de bara visade sig skulle det inte vara någon diskussion längre! Och hon var arg på mamma och pappa för att de hade lämnat henne kvar med en oförstående farbror. Mamma och pappa skulle ha stöttat henne, det var hon säker på.

Hönsen krånglade. Varje gång hon hade föst in en i hönshuset flaxade två andra förbi henne och flög ut på gården igen. ­Kwami sprang fram och tillbaka. Det gick över huvud taget inte att hålla ordning på dem. När hon stängde luckan efter den sista hönan var hon trött och irriterad.
På väg tillbaka till huset började en idé ta form i Kwamis huvud. Hon tänkte inte finna sig i att hennes öde var att dela livet med hundra knäppa höns och en maktgalen farbror. Hon tänkte bli portväktare och om medlemmarna i De äldstes råd inte fick syn på henne av sig själva var hon ju tvungen att ta sig till Akademin för Portväktare och uppmärksamma dem på att hon existerade. Tanken fick Kwami att le. Uoni hade själv skrivit att de behövde nya elever, särskilt flickor. Att den där Bahjin inte hade upptäckt henne kunde mycket väl vara ett misstag. När väl De äldstes råd hade träffat henne var hon säker på att de skulle låta henne studera vid Akademin. Hon var mer än lämpad. Hon visste allt som fanns att veta om att vara portväktare. Hon behövde bara lära sig hur man styrde förmågorna. Öppnade en port, såg in i ett medvetande och sådant.
Kwami blev varm i kroppen av tanken. Så lätt var det. Varför hade hon inte tänkt på det tidigare. Hon skulle resa till Akademin för Portväktare och rätta till misstaget att hon inte hade mottagit ärren. Hon skulle bli portväktare och hjälpa till att försvara Spiralen. Kanske skulle hon komma till Tumbatl precis som Uoni. Kanske skulle hon snart slåss mot ettriga gnomer och farliga björnar. Eller rida på en silverfärgad enhörning.

Hon var på gott humör när hon klev in i köket igen. Plötsligt såg huset helt annorlunda ut. Det hade som genom ett trollslag blivit mindre. Det sotade trätaket hade blivit mörkare och matbordet såg en aning mer slitet ut.
Farbrodern stod vid eldstaden och la in ett vedträ i elden.
”Är du färdig?” frågade han utan att titta på henne.
”Ja.”
Kwami kunde inte dölja sitt goda humör.
”Är det något som är fel?”
Den här gången såg han upp. Kwami gjorde vad hon kunde för att se tjurig och sur ut.
”Nej.”
”Bra, då är det bäst att du går upp och lägger dig. Från och med nu är det du som gör allt morgonarbete. Det är lika bra att du lär dig det.”
Kwami sa ingenting men i samma ögonblick bestämde hon sig för att rymma till Degin redan samma natt.
Farbrodern såg forskande på henne.
”Seså, i säng med dig nu, jäntunge!”
Kwami blåste ut ljuset på bordet och klättrade uppför den knarrande stegen till loftet där Dubwe redan låg och sov.
När Kwami såg sin lillebror stack det plötsligt till i bröstet. Han var den hon skulle sakna allra mest. Hon strök honom försiktigt över håret. Om han bara hade varit lite äldre skulle hon ha tagit honom med sig. Det tröstade henne lite grann att farbrodern tyckte så mycket om honom. Farbrodern hade ­alltid varit strängast mot henne. Och Dubwe ville så gärna sköta hönsen. Det fick han säkert göra när hon inte var där längre. Dessutom tänkte hon skicka pengarna som hon tjänade som portväktare till honom så att han inte skulle behöva sakna någonting.
Elden från köket lyste upp tillräckligt mycket för att Kwami kunde hitta en pappersbit och något att skriva med. Hon ville skriva ett brev till Dubwe för att han skulle förstå och inte bli ledsen. Lite var det för hennes egen skull. Att smyga därifrån utan att säga hej då till honom kändes inte bra.
När brevet var färdigt hörde Kwami farbrodern snarka från sin säng i köket. Hon tog ett djupt andetag. Det var dags att gå. Hennes hjärta slog kullerbyttor.
Snabbt packade hon ett litet bylte med kläder och ett bröd från köket. Det kunde bli en lång resa så det var bäst att ha proviant med sig.
Innan hon försiktigt stängde dörren bakom sig stod hon ett ögonblick och tittade på allting. Det var konstigt att hon inte skulle se det på länge. Kwami vände sig om och såg ut över landskapet som låg och badade i månens kalla, silverfärgade ljus. Sedan började hon gå.