UTDRAG UR

ALVFURSTENS SON
AV LISE BIDSTRUP

Översättning: Ebba Berg

1
Littugos lycktrÄff

Littugo kunde höra Bahjins tunga andetag i mörkret. Han trevade sig fram med händer och fötter, men hittade inget att ta stöd mot. Svävande i tomrummet mellan portarna gick det upp för Littugo att hans val att följa Bahjin också hade inneburit att han valt bort sitt eget liv. Hjärtat började slå snabbare och trots kylan i det mörka tomrummet svettades han fruktansvärt.
”Vad ska vi göra nu?” frågade han med svag röst.
Han hörde att Bahjin befann sig till höger om honom men det kom inget svar.
Littugo kände nervositeten spridas i kroppen. Han hade alltid känt sig säker tillsammans med Bahjin. Säker på att Bahjins plan inte kunde slå fel.
”Finns det en nödplan?” frågade han försiktigt.
En stark hand grep honom i axeln och började skaka honom våldsamt. Bahjins röst bullrade. Som om den kom ända ner­ifrån magen.
”En nödplan?” fräste han. ”Naturligtvis har jag en nödplan! Spiralen kan erövras på många sätt …”
Han gjorde en paus. Andhämtningen var hetsig.
”Men hur ska jag kunna erövra Spiralen när min medhjälpare är en oduglig idiot?”
Orden föll som knytnävsslag. Littugo sjönk ihop. Hans hjärta hängde till sist ända nere vid knäna.
”Jag? Men hur skulle jag …?”
Bahjin knuffade Littugo ifrån sig.
”Vems fel är det att vi hamnade här?” sa han anklagande.
Littugo funderade. Han visste att svaret skulle vara att det var hans fel, men han tyckte inte att det var rättvist. Han hade gjort som han hade blivit tillsagd. Allt var de beskäftiga ungarna från Akademins fel.
”Om du bara hade fått flickan att öppna Spiralporten”, väste Bahjin. ”Då hade jag varit härskare över Spiralen nu.”
Littugo visste att det inte var någon idé att diskutera med Bahjin.
”Ja, herre”, mumlade han.
Littugo hörde ljudet av fladdrande tyg som försvann i mörkret. Bahjin rörde sig bort från honom igen.
Han kröp olycklig ihop, drog upp benen och slog armarna om knäna. Det såg mörkt ut. De var fångade mellan portarna utan någon möjlighet att ta sig därifrån. Plötsligt insåg han att de inte hade någon mat. De skulle dö av svält i det tröstlösa tomrummet. Han la nervöst handen på sin mage som plötsligt kurrade.
När han sedan snuddade vid sin ficka fångade ett föremål hans uppmärksamhet. Han stack genast ner handen och när han upptäckte vad han av en slump hade fått med sig tappade han nästan andan.
Triumferande drog han fram kulan. Han hade helt glömt bort att han hade stulit den från pojken vid Spiralporten. Hans hjärta började slå häftigt.
”Bahjin”, sa han självsäkert. ”Jag tror att jag vet hur vi ska ta oss härifrån.”
Bahjin kom genast svävande mot honom. Littugo sträckte fram kulan i mörkret.
”Kan vi inte använda den här?”
Bahjin famlade lite och fick sedan tag i kulan. Det blev tyst ett ögonblick och sedan började Bahjin plötsligt skratta.
”Min port!” utbrast han. ”Du har med dig porten.”
Littugo log för sig själv. Det här skulle säkert belönas. Nu måste väl Bahjin inse att det gick att lita på honom. Han måste inse att Littugo var värdig att bli portarnas herre.
Det tog inte lång stund innan ett bländande ljus spreds i tomrummet. Littugo såg Bahjins stora kropp stå med utsträckta armar i svarta, fladdrande kläder. Hans ansikte såg skräckinjagande ut i skenet och hans ögon glödde hämndlystet och ondskefullt. Portens böljande yta uppenbarade sig.
”Vart ska vi?” frågade Littugo försiktigt.
Bahjin korsade armarna över bröstkorgen.
”Vi ska sätta nödplanen i verket”, sa han med ett lömskt leende. ”Det finns en mindre armé av varulvar på Tumbatl som önskar att de var varulvar dygnet runt. Mot en liten gentjänst kan jag hjälpa dem att få sin önskan uppfylld.”
Han skrattade när han gick genom porten. Littugo skyndade sig efter honom. De var med i leken igen. De äldstes råd skulle få en obehaglig överraskning.

2
Ett furstligt uppfÖrande

Alvfursten Lazro tvinnade sin långa mustasch mellan fingrarna. En respektingivande, vit tiger låg på golvet vid sidan om den röda schäslongen och gnagde med stor tillfredsställelse på ett ben. Furste Lazro reste sig och började gå fram och tillbaka i rummet. Han råkade tankspritt välta en hög, smal silverkanna och innehållet rann ut över golvet. Genast dök det upp fyra dvärgar i röda uniformer med guldbrodyr och började torka upp efter honom. Furste Lazro marscherade oberört vidare, försjunken i sina egna tankar. Vid ett tillfälle ställde han sig framför ett av de höga, välvda fönstren och drog in den friska brisen från parken.
Utsikten från turbansalen var imponerande. Höga, raka palmer med breda, gröna blad vajade stilla fram och tillbaka och blommor i alla tänkbara färger slogs om att fånga ens blick med sin slående skönhet. Precis nedanför fönstret låg en oval sjö vars vatten forslades vidare ut i parken av en vindlande å.
Furste Lazro själv var en imponerande alv. Högrest och smärt. Med långt, vitt skägg och hår som svallade fram under den blå turbanen och ner över axlarna. Hans lättsittande kläder var av finaste blå silke, broderat med silver och guld i finurliga mönster. Ansiktet hade inga rynkor, men i hans bruna ögon kunde man ana alla år och bekymmer han hade gått igenom. Han drog omedvetet handen genom håret och förde det bakom sina spetsiga öron.
En stav som slogs i jorden tvingade honom att släppa utsikten med blicken.
”Furstens son är på väg.”
En dvärg, med likadan uniform som dvärgarna som nyss hade torkat golvet, stod i dörren. Han stod rak i ryggen och undvek medvetet att se direkt på furste Lazro.
”Tack. Det var på tiden.”
Dvärgen drog sig snabbt tillbaka. Det gick inte många se­kunder innan furstens son Nelad steg in i turbansalen. Bortsett från håret, som var ljust, skägget som inte existerade och kläderna som var guldfärgade och saknade dekorationer, var likheten mellan honom och furste Lazro slående. Den största skillnaden mellan far och son var inte synlig för ögat, men den som tillbringade tid med dem märkte snabbt att de hade helt olika utstrålning. Furste Lazro var tyngd av tidigare år och var utpräglat tungsint till sin natur, medan hela Nelads personlighet var optimistisk och positiv. Hans utstrålning var så påfallande att folk automatiskt hade lust att le i hans närhet.
Nelad hoppade upp och satte sig i fönsterkarmen med ett ben dinglande på varje sida.
”God dag, pappa. De sa att du ville prata med mig.”
Furste Lazro nickade och gick bort till schäslongen och satte sig. Han strök den vita tigern över huvudet. Genast sträckte den på frambenen och flyttade sig närmare sin härskare. Furste Lazro harklade sig, situationen gjorde honom märkbart illa till mods.
”Som du vet närmar vi oss din femtonårsdag. Den är bara två fullmånar bort.”
Nelad hoppade ner från fönsterkarmen med ett brett leende, visslade kort och genomträngande och tog med öppna armar emot den lilla, svarta lejonapan som hoppade emot honom. Apan kravlade vant upp på Nelads axel och snurrade sin svans runt hans hals.
”… och du vill så klart veta vad jag önskar mig?”
Han gav sin pappa ett retsamt leende.
”Du vet ju att jag har allt man kan köpa för pengar. Jag saknar bara två saker och det är att jag varken känner min mor eller mitt folk.”
Furste Lazro skruvade missbelåtet på sig på schäslongen.
”Det vet jag tyvärr redan”, sa han lågt.
Nelads leende bleknade en aning när han la märke till allvaret i sin fars röst. Furste Lazro tittade på tigern medan han fortsatte tala.
”Du håller på att bli en ung man, Nelad. Och med det följer plikter.”
Han gjorde en kort paus utan att se upp.
”Jag har ordnat så att mäster Jinvar kommer i morgon och påbörjar din utbildning”, fortsatte han snabbt.
”Min vad?”
Nelads röst kom lite i målbrottet.
”Jag går ju redan i skolan.”
Furste Lazro ryckte undvikande på axlarna.
”Men du får inte den här sortens utbildning, min käre son. En furste ska ha en furstlig utbildning.”
”Men jag trodde …”
Nelad tog sig för huvudet.
”Vi hade en överenskommelse. Jag skulle få en folklig utbildning av en privatlärare. Det var det vi kom överens om!”
”Du har roat dig länge nog”, sa furste Lazro bestämt. ”Du trodde väl inte på allvar att du inte skulle bli insatt i en furstes tillvaro? Det är vad du är, Nelad! Du är inte en av folket.”
Nelad vände sig om och ställde sig vid fönstret med ryggen mot sin pappa.
”Jag trodde vi var överens. Jag har läst flitigt. Jag är inte intresserad av att lära mig hur man umgås med mäktiga män utan att förolämpa dem eller deras förfinade känslor. Jag vill veta hur folket lever.”
Han vände sig om och tvingade pappan att se honom i ögonen.
”Jag vill känna mitt folk, så att jag kan tjäna det på bästa möjliga sätt. Jag vägrar vara en furste med skygglappar.”
Furste Lazro reste på sig och gick bort till Nelad.
”Jag vet, min käre son. Och du vet att jag stöttar din åsikt, men det förändrar inte saken. Du är tvungen att vara en del av de finare sällskapen annars kommer du att bli lurad av våra grannar.”
Nelad såg ingående på sin far.
”Men vårt förhållande till grannfurstarna är bra, pappa.”
”Bara på ytan. Vår vänskap är inte djupare än att de andra med glädje skulle slå till om de trodde att de kunde ta över vårt land.”
”Du ser så dystert på allting, fader. Jag tror inte att det är så det ligger till.”
Furste Lazro la en hand på Nelads axel.
”Jag talar av erfarenhet.”
Nelad drog sig undan från honom. Han såg ut genom fönstret, ut på den furstliga parken som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Han slog ut med armarna.
”Vilka erfarenheter, pappa? Jag har inga erfarenheter av något utanför de här murarna bortsett från det jag lär mig i skolan. Ska mitt liv alltid bara hänga på vad andra bestämmer för mig? Mina lärare, kapten Ilbror … du.”
Furste Lazro knep ihop ögonen.
”Du har ordets makt, Nelad, men saken är inte öppen för diskussion. Beslutet är fattat. Jag gör det för ditt eget bästa. Undervisningen med mäster Jinvar börjar i morgon. Jag meddelar dina andra lärare att dina lektioner i folkliga traditioner är slut.”
Nelad öppnade munnen för att protestera men ångrade sig. Han vände på klacken och lämnade turbansalen.
Lejonapan som fortfarande satt på hans axel vände ansiktet mot furste Lazro och väste. Den vita tigern drog öronen bakåt och morrade till svar.

När Nelad kom ut från turbansalen började han springa. Tårar av ilska tryckte på. Han sprang genom audienssalen, biblioteket, den stora hallen med simbassängen, nerför trappan, genom den vackert utsmyckade festsalen och vidare neråt, över aulans vita marmorgolv och ut genom huvudporten. Utanför tog han till vänster och följde palatsets fasad. Den vackra parken, blommorna och fåglarna som sjöng i palmerna la han inte märke till.
När han kom till palatsets sydöstra hörn följde han en nästan osynlig stig in i själva parken. Vid palatsets yttersta mur förändrades parkens tämjda natur till tät växtlighet. Nelad kröp hemtamt genom svårgenomträngliga snår, över knotiga rötter och under taggiga grenar, tills han kom fram till ett gammalt, tjockt strövarträd. Stammen var grå och såg ut som om den hade bildats av tusentals punkterade bölder i alla möjliga storlekar. Han tog tag i en gren, lyfte foten och började klättra. Det var först när han nådde den lilla plattformen, som han själv hade byggt flera år tidigare djupt inne i trädkronan, som han lät tårarna flöda fritt. Den lilla lejonapan tryckte tröstande in sitt ansikte bakom Nelads spetsiga öra och höll sig fast i hans örsnibb medan den grymtade lågt och pipande.
”Tack, Xiar. Du är så snäll.”
Nelad drog försiktigt handen över den silkeslena pälsen.
”Pappa är så orättvis. Han säger att han respekterar mig och ändå tvingar han mig att bli precis som han. Jag struntar i vilken gaffel man ska äta hummerstjärtar med. Mäster Jinvar vet verkligen ingenting om människor, han kan bara lära mig onödiga saker.”
Nelad rätade på sig. Från den här platsen i parken hade han en fantastisk utsikt över Silverstaden. Han såg taken och de smäckra tornen glittra i kapp med solen och när vädret var klart som nu kunde han se människor, kameler och hästar vandra omkring på de breda, vackra gatorna.
”Där är världen, Xiar! Folk därnere lever …”
Lejonapan skakade på huvudet.
”Ibland bär vinden invånarnas ord upp hit. Om du anstränger dig kan du höra dem. Försök lyssna. De pratar om normala, vanliga saker. Vardagliga saker.”
Nelad log. Han blev alltid på gott humör av att sitta i strövarträdet och se ut över staden. Det hände så mycket där. Det var solens strålar som bestämde hur staden med alla sina silverbelagda tak skulle se ut. Om dagarna var ljuset bländande vitt, så ögonen knappt stod ut att titta på det. I skymningen förvandlades staden till ett hav av ljusröda nyanser som böljade in och ut i varandra. Natten var vacker, när de två månarnas bleka ljus lekte med takens konturer. Och morgonen välsignade Silverstaden med ett orange sken som gav löfte om värme och lycka.
En man red i väg på en kamel och Nelad följde honom med blicken. Hans hjärta började slå snabbare. Han hade aldrig ­varit utanför palatsets murar men han hade fantiserat om att ge sig i väg många gånger. Han skulle ge allt för bara några få timmar därnere … kanske några dagar. Allt han såg verkade så spännande. Mannen med kamelen stannade vid ett vattenkar. Kamelen böjde ner halsen och började slött dricka.
En skugga gled över Nelads ansikte. Hur skulle han någonsin kunna bli en bra furste om han inte visste vad medborgarna hade för behov? Om han inte själv hade sett det skulle han aldrig vetat att man behövde vattenkar på Silverstadens gator. Han kunde höra sin fars röst: ”Det är det vi har hovfolket till, Nelad. Det är deras jobb att veta sådant.”
En ilsken glöd pyrde i hans mage. Han ville veta sådant själv. Inte att någon annan …
Ett ljud fångade Nelads uppmärksamhet. Han lutade sig över kanten på plattformen och tittade ner på marken intill strövarträdets fot.
”Min far har sänt dig”, sa han sammanbitet.
Dvärgen i tjänaruniform skakade så energiskt på huvudet att hans röda sammetshatt nästan ramlade av.
”Nej, Nelad. Jag kommer av fri vilja.”
Han pekade upp mot plattformen.
”Om du tillåter?”
Nelad ryckte på axlarna.
”Jag antar att det inte är någon idé att säga nej. Du har aldrig lytt mina order, som tur är. De andra tjänarna är så … mekaniska.”
Dvärgen tog med stor möda tag i en gren och hivade sig upp på stammen. Hans korta armar och ben gjorde det svårt för honom att ta sig upp. Han pustade och stånkade.
”Med all respekt, Nelad. De andra har inte torkat dig i rumpan från det att du var två månader gammal. Det ger mig en lite annan ingång till saker och ting, om du förstår vad jag menar.”
Nelad log.
Dvärgen slängde upp ett ben och hävde med en sista kraftansträngning upp resten av kroppen på plattformen. Han satte sig ner med en djup suck.
”Om jag kunde förstå varför du absolut ska hela vägen hitupp?”
”Staden”, svarade Nelad kort.
Tjänaren vände blicken mot Silverstaden och rynkade på näsan.
”Staden, vad är det med den? Du har så mycket mer innanför palatsets murar. Här finns bara skönhet. Inget är smutsigt … som i staden.”
Nelad såg honom hårt i ögonen.
”Spiralen är så stor. Jag vet ingenting om den!”
”Du vet allt du behöver! Du vill så mycket … mycket onödigt. Om du frågar mig är du bortskämd!”
Nelad reste på sig. Han var överraskad. Tjänaren hade alltid varit frispråkig men han hade aldrig talat till honom på det här sättet förut.
”Bortskämd?”
Han kunde inte hitta ord.
”Kallar du mig bortskämd? Är man bortskämd när man känner sig missnöjd över att man inte vet tillräckligt mycket om sitt eget land? Aldrig har träffat någon av dem man ska bestämma över?”
Han sänkte rösten.
”Jag känner inte ens min egen mamma. Är det att vara bortskämd?”
Dvärgen teg.
”Jag känner nog inte ens mig själv”, viskade Nelad och satte sig tungt ner.
Han kände en hand på sin arm.
”Du är son till en furste, Nelad. Det är din lott. Du kommer att bli furste. Men du blir inte någon bra furste om du inte går på Jinvars lektioner. Du kommer inte att lära känna bönderna, kamelförarna eller din mor genom dem men du kommer att bli en bra och rättvis furste, precis som din far.”
”Men jag saknar något. Jag kan inte få ro innan jag vet vad det är jag saknar.”
Dvärgen började blinka nervöst. Han försökte dölja det med ett leende.
”Du är nästan femton år. Alla som är femton saknar något … nämligen lite sunt förnuft.”
Han la sig på magen och svängde benen över kanten.
”Du kommer säkert reda ut det här, Nelad. Det har du alltid gjort. Jag berättar för din far att du har ändrat dig angående mäster Jinvar. Allt kommer nog bli bra.”
Sedan gled han ner och försvann bland buskarna.
Nelad satte sig ner med ryggen mot trädstammen och lät blicken återigen gå på upptäcktsfärd bland Silverstadens tak. Tjänaren brukade ha rätt. Även de gånger Nelad inte höll med honom var han tvungen att erkänna det. Men den här gången var annorlunda. Dvärgens lugnande ord räckte inte för att få Nelad på andra tankar. Han ville vara folkets furste och om hans far inte ville hjälpa honom att lära känna sig själv och sitt folk var han tvungen att ta saken i egna händer. Det fick bära eller brista.