ETT

Krusbär krossas under fötterna och taggar drar i hennes t-shirt när hon snubblar genom buskarna ut på gräsmattan. Hon trasslar sig loss med darrande händer. Det vita tvåvåningshuset framför henne ligger helt i mörker. Inget rör sig på gården förutom vinden i träden. Inget annat hörs.
Hon stapplar över gräset och daggen stänker på hennes bara vrister. Hela världen lutar tills hon ligger ner på gräsmattan. Det är bråttom, så väldigt bråttom. Hon blir blöt genom kläderna men fryser inte, huden brinner. Svetten rinner från hårfästet ner mot öronen. Musklerna i käkarna är hårt spända, tänderna pressade mot varandra och tungan tryckt mot gommen.
Stjärnorna gungar på himlen, fram och tillbaka tills hon sluter ögonen.
Djupa andetag genom näsan. Trycker ifrån med händerna. Gräset ger med sig och fingrarna pressar ner i jorden. Det luktar daggmask och rabatt.
Hon kommer upp på händer och knän och kryper över gräsmattan. Den verkar oändlig och hon vill skrika av frustration. Hon ser ner i gräset och flyttar en hand och ett knä i taget. En hand, ett knä. Håret hänger fram i ansiktet, ett hårspänne har slitit sig och glider längs en slinga tills det faller av. Hon ser det falla i slowmotion men stannar inte. En hand, ett knä.
Handen hamnar på grus istället för gräs och hon ser upp. Det är grusvägen som går från husets uppfart till stora vägen. Hon försöker komma på fötter men faller omkull. Hon försöker skrika men det kommer bara ett gurglande läte förbi tungan och tänderna. Hon lutar pannan mot marken tills det slutat brusa i öronen och sen kryper hon över gruset. Varje hjulspår känns som en dalgång, remsan i mitten känns som ett berg. Stenar skär in i knän och handflator, fastnar och följer med i varje rörelse. När första handen landar på daggvått gräs igen snyftar hon av lättnad. En minut senare, en evighet senare, är hon framme vid metallocket. Ljud som av en trumma när hon slår handen i det. Hon orkar inte lyfta huvudet och se sig om, istället kryper hon runt kanten tills hon hittar låset.
Det är ett stort hänglås, stadigt och nytt. Hon smeker det med händerna, känner på varje centimeter. Hon knackar med ett finger på det, lyfter det till läpparna och andas in genom näsan. Metalldoften är blandad med smörjolja. Hon försöker nynna en melodi men den blir ett surrande i bihålorna och kommer inte förbi tungan pressad mot gommen. Hon rycker i det, sliter och skakar i stigande desperation. Låset förblir stängt.
Hon böjer huvudet och låter tårar av irritation rinna längs näsan och droppa ner i cylindern. Det fräser som om saltvattnet var syra. Låset går upp.
Hon hakar upp det och låter det falla på betongkanten. Fingrarna får precis plats under locket och hon häver uppåt. Det är tyngre än vad det ser ut att vara och gnisslar motvilligt upp en bit.
Hon kasar in ett ben under kanten, foten faller neråt och drar med sig småsten. Det plaskar när stenen träffar vattnet, det ekar uppåt i brunnsschaktet. Hon får in andra benet under kanten och lutar locket mot låren. Det är tungt och benen trycks mot betongkanten tills den skär in. Hon pressar ifrån med fötterna mot brunnens insida och med händerna under locket och får upp det i brösthöjd.
Månen speglas i vattnet på båda sidor om den skugga hon kastar över ytan. Lättnaden sköljer över henne, trycket över bröstet lossnar och hon snyftar igen, vattnigt snor droppar ner på benen och hon stryker bort det mot axeln.
Hon kasar fram på kanten och håller locket så högt hon kan. Hon kröker rygg och skjuter ifrån med fötterna samtidigt så att hon kommer in under locket. Ryggen river längs betongkanten. Hennes fötter slår i vattnet och locket landar med en smäll över hennes huvud.
Hon sjunker.
Vattnet är svalt mot huden. Ju längre ner hon sjunker desto kallare blir det. Hon kan inte öppna munnen för att släppa ut luften utan blåser ut den i en stadig utandning genom näsan. Bubblorna kittlar hennes ögonfransar på väg upp mot ytan. Ögonen är öppna men det är helt mörkt och kallt mot ögongloberna.
Den första ålen trevar runt fotleden och slingrar sig upp längs vaden. Hon sträcker upp armarna mot ytan och den stora t-shirten glider av när hon fortsätter att sjunka.
Nästa ål slingrar sig ner från hennes fingertoppar mot armhålan. De två glider runt henne i spiraler som om de söker varandra och lämnar en tunn hinna slem efter sig. När en av dem glider runt halsen och upp mot örat blundar hon. Nästa varv tar den över ögonen och ögonlocken klistrar fast.
Det börjar bränna i bröstet och hon trycker ut den sista luften innan ålen gör ett varv över munnen och näsan. Den är lika tjock som hennes arm. När ålarna lägger sig till rätta om hennes hals och midja slutar hon tänka helt. Den första ålen borrar in sitt huvud i hennes armhåla och bettet går som en stöt igenom henne. Den andra ålen vaknar till och sätter tänderna i hennes ljumske. Hon drar in genom näsan och känner det kalla vattnet rinna ner i lungorna.
Det blir lika svart som vattnet inuti och hjärtat slår ett slag till innan det är helt tyst. Hon har inte nått botten än.

Jag vaknade, svetten redan kall mot huden. Jag kunde fortfarande känna de kraftfulla musklerna under ålarnas skinn spännas om mina armar och ben, betten, vattnet i halsen, munnen som inte gick att öppna. Frustrationen av att inte få upp låset, lättnaden av att ha kommit fram.
Drömmen lämnade en underlig känsla av igenkännande utan att jag kunde sätta fingret på vad det var. Oron för henne, vem hon än varit, var som rastlöshet i kroppen, eller så var det hennes rastlöshet som översattes till oro för mig. Hon blev inte rädd av att andas in vatten, snarare lugnad. Det var mig det skrämde. Det var där intrycken krockade som det kändes oroligt. Hon hade letat efter brunnen, inte varit på flykt, hennes behov av vattnet hade varit som ett tryck i bröstet och när hon andats ut de sista luftbubblorna blev hon alldeles lugn. Jag däremot hade drabbats av panik och kastat mig upp ur drömmen, upp ur sängen, alla tankar på att drunkna längst fram i medvetandet, hur vattnet trängde på, hur den sista luftbubblan var slutet och mörkret som var oförlåtande, tryckande och fullt av varelser som rörde vid mig utan att jag kunde göra något åt det. Hon hade längtat efter dem, jag rös och ville slå efter dem. Jag svalde runt panikklumpen i halsen och andades lugnt tills pulsen lagt sig.