ETT

Luften brinner i hennes lungor och benen lyfter knappt från asfalten när hon slänger sig in i en portuppgång. Hon slukar luften i stora brännande andetag och drar med en skrovlig hand över ansiktet.
Hon sticker ut huvudet runt hörnet för att se sig omkring. Kusten verkar klar. Med stapplande steg småspringer hon mot spårområdet. Godsvagnarna står i långa rader och lamporna gungar på sina vajrar. Skuggorna studsar omkring över slipers, makadam och graffititäckta byggnader.
Om hon bara kommer fram till viadukten, får upp brunnslocket och kommer ner skulle hon vara i säkerhet. Om hon bara kommer över staketet, över spåren och fram till viadukten.
Om hon bara kommer fram till staketet.
De flämtande andetagen börjar pipa i bröstet på henne. Luften brinner inte längre, den känns som sirap. Som att försöka andas in sirap genom ett sugrör. Hon är framåtböjd och mer snubblar än springer de sista metrarna fram till staketet.
Hon kastar sig uppåt, klamrar sig fast i gallret och försöker häva sig den sista biten med tunga och domnade armar. Rostig taggtråd sliter i rocken, fingrarna skär sig på ståltrådsgallret. Hon faller ner på andra sidan och landar i en hög på marken. Tårarna rinner och snoret smetas ut över kinden när hon torkar bort dem. Byxorna har slitits upp av fallet och det ena knäet blöder. Hon tar sig upp och stapplar bort till närmsta byggnad. Med ryggen tryckt mot väggen stannar hon och vilar. Ett staket mellan henne och dem gör att hon känner sig säker nog att vila ett ögonblick.
Längre bort kan hon se svarta skepnader röra sig längs husväggarna. Låga, snabba och med smidiga steg tar de sig fram. De stannar vid portuppgången hon vilat i. Rör sig runt varandra. Vänder huvudena mot himlen och ylar.
De är fler än hon först trott. De är så nära! Hon sätter av igen, över slipers och småsten mot viadukten och skuggan under den. Hon kastar en blick över axeln och faller framlänges över tågspåren.
De är framme vid staketet, stryker fram och tillbaka längs med gallret och deras tänder blänker i lampljuset.
Med en snyftning tar hon sig upp och springer fram till brunnen. Hon känner på alla sina fickor, letar med ökad desperation tills hon hittar kroken. Sticker ner den i hålet på locket, vrider och häver med ett stön. Locket kärvar, skrapar, gnisslar och faller av kroken med en högljudd smäll.
Hon vänder sig för att börja klättra nerför stegen när de hinner ifatt henne. Vassa tänder kastar sig mot hennes ansikte, klorna river genom tyg och kött.

Jag vaknade skrikande. I långa sekunder efter att jag vaknat höll jag händerna krampaktigt framför mig, försökte slå ifrån mig något som inte fanns. Kunde fortfarande känna lukten av den kvalmiga andedräkten, tänderna mot armar och ansikte.
Magsyran pressade mot svalget och jag föll ur sängen. Försökte hålla tillbaka kväljningarna medan jag kröp och stapplade ut i badrummet. Lutade pannan mot kaklet och försökte andas lugnare.
Jag var inte på bangården. Jag var inte förföljd. Med tankarna på förföljelsen kom känslan av tänderna mot huden och jag rös.
Jag spolade vatten i handfatet, sköljde munnen och ansiktet. Såg mig i spegeln och försökte hitta mig själv igen. Även om ansiktet var bekant kändes det ändå främmande, som om jag letade efter mig själv på fel ställe.
I hallen tog jag telefonen, drog den med mig in i sovrummet. Uppkrupen i hörnet av sängen, inlindad i täcket ringde jag Daniel.
”Det är jag. Kan du komma upp?”
Minuterna senare knackade det på dörren och Daniel släppte in sig själv.

tvÅ

”Är det meningen att du ska vara så blek?”
Vi hade flyttat till soffan och Daniel hade hållit om mig medan jag berättat om drömmen. Jag hade börjat skaka när jag kom till slutet.
”Jag är rödhårig, vi är bleka av naturen.” Jag kände hur ansiktet började darra och bet ihop käkarna.
”Äh, du vet vad jag menar. Du ser mer … medtagen ut än vanligt.”
”Det var blodigare än vanligt.” När jag blundade började hjärtat slå dubbelslag. ”Ingen fara, det går över.”
Daniel kramade mig hårdare och gav mig en puss på huvudet. Jag borrade in mitt ansikte i hans tröja och andades in. Långsamma, lugnande andetag som fyllde hela mig med hans doft. Inte en gnutta blod, stendamm eller nikotin i den. Bara verklighet. Han släppte efter på greppet lite och jag försökte samla mig så att jag inte skulle snörvla för mycket när jag andades in. Jag torkade mig i ansiktet med ärmen på pyjamasen.
”Udda,” han höll mig ifrån sig och såg mig i ögonen. ”Jag vet vad du behöver.”
Daniel reste sig och gick ut i köket, jag hörde hur han slamrade och hur mikron plingade. Han kom tillbaka med en rykande mugg och tryckte den i händerna på mig. Jag blåste på muggen och läppjade försiktigt. Varm mjölk med honung. Det var inte vad jag tyckte att jag behövde men det var Daniels recept på tröst och medkänsla. Den smakade jolmigt men jag drack den ändå.
”Vad är det värsta med drömmarna?”
”Varför undrar du?”
”Om vi kan isolera det värsta draget, och avdramatisera det så kanske du kan somna om.” Han såg mitt klentrogna uttryck. ”Ja, jag vet. Psykobabbel. Men tänk om det funkar?”
”Inser du hur läskigt det är när du börjar låta som en självhjälpsbok? Som om jag inte läst nog av dem.” Jag petade in mina tår under hans lår för att värma upp dem. Han svepte filten om mina ben och lyfte upp mina fötter i sitt knä.
”Vi vet ju inte om det funkar förrän vi har försökt.” Hans ton var tillkämpat munter. Jag andades ut i en suck.
”Det värsta är att det ser så verkligt ut. Att jag känner det som om det är på riktigt. När jag vaknar kan jag inte skilja på mig och drömmen.”
”Så om vi bevisar att det inte är verklighet, kommer det att vara lättare då?”
”Hur tänkte du motbevisa mina drömmar?” Det lät som en så omöjlig uppgift att jag inte kunde låta bli att dra på mungiporna.
”Enkelt. Vi går till bangården, det finns inget där som inte kan förklaras av att du sett det när du åkt förbi med tåg. Då kommer du att förstå att mardrömmarna inte är verkliga.”
Mitt leende försvann lika fort som det kommit. Bara tanken på att ge mig av till bangården, till det krasande gruset, till platsen där klorna slagit i mig, där tänderna slitit mig i stycken, där … Honungsmjölken tryckte mot svalget och jag fick svälja hårt för att hålla den nere.
”Det är snällt av dig att försöka, Daniel, men jag tror inte det.”
”Kom igen Udda, vad har du att förlora?”
Men det var just det. Jag kände det som om jag hade massor att förlora. Jag bara skakade på huvudet och borrade mig längre ner i kuddarna.

Jag vaknade. Tv:n stod på med ljudet avstängt. Jag halvlåg i min stora soffa och stirrade på det svartvita flimrandet osäker på varför jag var vaken.
Jag hade inte drömt något jag kunde minnas, så det var inte en av mardrömmarna som väckt mig.
Jag tassade upp och gick igenom rummen. Det var ingen där. Daniel och jag hade känt varandra länge och han visste bättre än att väcka mig om jag somnat.
Lägenheten ligger på tredje våningen och är fri från insyn, trots det kunde jag inte skaka av mig känslan av att vara iakttagen. Jag gick en runda till och såg ut genom alla fönstren. Inget.
Klockan var lite över tre och det var hög tid att somna om. Bara därför var jag klarvaken. Jag gick igenom rutinerna för ett normalt sänggående i alla fall. Trots att detta borde lugna mig kröp det i skinnet hela tiden. I sängen låg jag och lyssnade efter vad det kunde ha varit som väckte mig. En granne? Rören? Jag höll andan för att höra om någon annan andades intill mig.
Det var helt tyst. Ute började det regna. När det blivit ljust somnade jag. Klockan ringde en timme senare.